Varg, Gråvarg eller Ulv
Lite historia
Ordet varg på medeltidssvenska betydde ”våldsverkare”. Det var från början ett så kallat ”noa-namn” för ulven, som var djurets namn på fornnordiska. Många trodde att blotta nämnandet av ulvens namn skulle göra att den kom, så istället började man säga ”varg”. Efterhand kunde inte heller ordet varg användas och då blev det ord som ”Gråben”, ”Tasse” eller ”Den gråe” som användes för att hålla vargen på avstånd.
Vargens beteende
De flesta vargar undviker människor. En studie från år 2020 där 44 sändarförsedda vargpars rörelsemönster analyserades visade att vargarna konsekvent undvek hus och vägar och det var liten variation mellan olika individer. Men forskarna kunde också konstatera att vissa faktorer påverkade detta allmänna mönster. Det hände oftare att vargar närmade sig hus och vägar i revir norrut i studieområdet, samt på natten och under vintern. En trolig förklaring är att detta sker då vargarna följer efter sitt vanligaste byte älgen.
Vargar kan komma nära men det är mycket ovanligt att de beter sig aggressivt mot människor. Senast en vild varg angrep en människa i Sverige var år 1821. Detta skedde i Gysinge. Innan dess får man backa till 1700-talet för att hitta bekräftade fall av vargangrepp på människor. Totalt finns fyra sådana fall från 1700-talet dokumenterat.
Om vargen
Idag är vidskepelsen inte lika stor – men rädslan för att möta varg finns kvar. I en studie utförd av SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, anger cirka en fjärdedel av de tillfrågade att de är rädda för att möta varg.
Skandinaviska vargar är grå i grunden med mörkare partier som kommer ifrån de svarta spetsarna på vissa hårstrån. Svarta markeringar finns ofta på benen, i ansiktet, på ryggen och en stor fläck på svansroten. De har ofta beigaktiga ben. Sommarpälsen kan vara mer rödbrun än vinterpälsen. Hakan/strupen är nästan alltid vit. Normala vikter för Skandinaviska vargar är 35-55 kg. Hanarna väger oftast mer än honorna. Mankhöjd upp till 90 cm.
Vargen är en av de landlevande däggdjursarter som haft den största geografiska utbredningen i världen. I Sverige fanns den en gång i tiden i hela landet, men de senaste åren främst i mellersta delen av landet.
Valparna föds oftast i slutet av april eller början av maj, omkring 63 dagar efter parningen. En kull består oftast av 3-8 valpar, men man har sett kullar på upp till 11 valpar. Vid födseln väger valparna ca 400 g.
Vargens föda varierar mycket mellan olika områden i världen. I Skandinavien är älg det viktigaste bytesdjuret i de flesta revir, men de kan också ta rådjur, renar, hjortar, fåglar, rävar och tamdjur.
Typiskt är de vita kinderna. Vargen är högbent, huvudet kraftigt och tassarna stora. Få hunddjur har så stora tassar som vargen. En vuxen hane har en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Svansen är proportionellt sett ganska kort och hålls vanligen hängande.
Vargen är ett socialt däggdjur som lever i flockar på åtta till tolv djur. En vargflock är starkt hierarkisk och styrs av ett alfapar. Det är endast alfahanen som lyfte på benet då den urinerar. De övriga hanarna i flocken lyfter inte på benet. Det är bara alfahanen som markerar revir. Ylande läten spelar stor roll för den sociala kontakten inom flocken, men även som kommunikation mellan olika flockar. Vargen har en stor anpassningsförmåga och kan leva i vitt skilda miljöer bara tillgången på bytesdjur är tillräckligt stor. Parning sker i februari – mars och efter 63 dygn föds fem till sex valpar i en lya som honan grävt.
Föda mm
Födan består av hjortdjur, främst älg, samt ren och rådjur, men även hare, bäver och grävling kan förekomma. Vargen är en ren köttätare och en vuxen varg äter i snitt två kilo kött per dag. För matsmältningen skull kan den ibland äta gräs och bär. Vargen jagar och dödar ibland tamboskap men framför allt jaktbart vilt. Den kan därför uppfattats som konkurrent till människan. På 1800-talet var vargen spridd över hela Sverige. Idag är dess utbredningsområde starkt begränsat till följd av avskogning, människans utbredning och i viss mån jakt.